Sist av alla spelare stod Jim Gottfridsson kvar i den mixade intervjuzonen i EM-finalarenan. Guldmedaljen hängde runt halsen och sakta men säkert började det sjunka in vad han och det svenska handbollslandslaget har lyckats ställa till med under EM-veckorna i Bratislava och Budapest.
– Fy fan vad glad jag är att få vinna det här guldet, ni anar inte hur mycket man har drömt om det här. Jag är så jäkla rörd och glad, jag tror att polletten börjar falla ner nu för nu blir jag känslosam, säger "Gotte" med sprucken röst.
– Det är inte bara jobbet vi lägger ner här, i 28 dagar eller hur länge vi har varit borta. Det är flickvänner och barn som ställer upp när man är borta, det är familj och jag vet inte hur många jag ska tacka.
29-åringen har haft en fantastisk turnering. Redan inför finalen utsågs Gottfridsson till hela EM:s "MVP" och han vann poängligan. Men det var guldet han ville åt. Det märktes inte minst vid den sista timeouten, som kablades ut till tv-tittarna vid ställningen 26–26.
"19 sekunder kvar. Vi ska fan bli Europamästare", skrek Gottfridsson på sin omisskännliga Ystadsdialekt.
"Vinnarskalle"
Och han fick som han ville. Niclas Ekberg – som fick sent klartecken att spela finalen – var iskall när han i matchens absolut sista sekund sköt 27–26 från strafflinjen.
– Han har suttit länge i karantän under EM. Men det där är vinnarskalle och världsklass, säger Gottfridsson.
– Jag vet ju, jag har suttit med Niclas och tagit en kaffe på sju meters avstånd och det har inte varit ett lätt mästerskap för honom. Han har inte mått svinbra. Men sen går han in och ger det här jäkla guldet till Sverige. Alltså, jag ska gå in och krama honom nu.
Ville ha kall öl
Efter den där kramen väntade en sen guldmiddag för det svenska landslaget, innan spelare och ledare på måndagen lämnar den ungerska huvudstaden.
– Jag hoppas att det finns kall öl till mig, men jag vet inte. Jag är inte ansvarig, säger den formidable mittnian med ett skratt.
Han riktade också ett tack till de svenska fans som fanns bland de drygt 14 000 finalåskådarna i Budapest.
– Jag hade gärna bjudit alla på var sin öl, minst, i kväll. Så mycket gult på läktarna hade jag inte vågat hoppas på.