Kollegorna Rosita Johansson, Conny Anderberg och Marie Samuelsson har alla varit sjuka i covid-19. "Vaccinet gör att man är lite lugnare", säger de.
Tillsammans med kollegorna Marie Samuelsson, Eva Kindvall Wahlström och Conny Anderberg tar hon emot oss vid boendets entré en vinterkall förmiddag i januari. I den gemensamma matsalen, inne i värmen, möter vi upp 92-åriga Siv Sjöberg. Dagen innan fick hon sin första dos coronavaccin - en minst sagt efterlängtad spruta.
– En tror ju att vaccinet kan vara början på slutet av den här pandemin, att allt kan bli som vanligt igen, men man vet ju aldrig. Mest orolig har jag varit för mina barn och barnbarn, inte för mig själv, jag är ändå så gammal, men det känns bra att vara vaccinerad nu. Det har jag väntat på.
Hur har du upplevt den här pandemin?
– Det jobbigaste har varit att vi boende inte har fått gå ihop, att vi inte kunnat ha gemensamma aktiviteter. Jag hör illa, det gör de andra också, så när vi sitter och äter blir det inte någon diskussion. Det är träligt - jag är van att prata.
Även de fyra undersköterskorna, som slår sig ned runt bordet med Siv, har redan nu fått sitt första vaccin.
– Vi har alla varit sjuka i covid-19, så vi har väl en del antikroppar, men det här spär ju på skyddet. Det är skönt, och det gör att man kan vara lite lugnare, berättar Conny Anderberg, pekar på sitt visir och fortsätter sedan:
– När vaccineringen är över kanske vi kan slippa allt det här. Det måste man tro. Vad är det för mening annars?
Kanske är vaccinet extra välkommet av alla som har kopplingar till Västerliden. Äldreomsorgens områdeschef i Kinda Eva Hulth bekräftar nämligen att Västerliden är det äldreboende som under pandemin har drabbats av flest konstaterade covid19-fall. Sammanlagt har strax över 20 brukare smittats i Kinda - mer specifik vill kommunen inte vara.
– Det var ansträngt på Västerliden under en period och det var där smittan började för oss, omkring påsk. Sedan har vi bara haft en enda brukare, sett till alla särskilda boenden, som har smittats under hösten och vintern, förklarar Hulth.
"Det var fruktansvärt", säger undersköterskan Rosita Johansson om situationen då många av brukarna på Västerliden gick bort med covid-19. "De hade många underliggande sjukdomar också", säger hon.
För undersköterskorna på Västerliden gick händelseförloppet snabbt i våras. Viruset konstaterades i Sverige, rutinerna uppdaterades "nästan dag från dag" och skyddsutrustning, som annars inte används, kom till verksamheten.
– Själv kan jag säga att det kändes otäckt till en början. Man visste nästan inget om viruset eller hur det skulle slå. När det var som värst hos oss blev många sjuka och det var jobbigt för de som var i tjänst. Själv var jag hemma sjuk i covid-19 under den perioden, berättar Eva Kindvall Wahlström innan Rosita Johansson fortsätter:
– Det var jag också, i två veckor, och när jag fick reda på att det var brukare som gick bort kändes det hemskt. Det var rätt många, en sju-åtta stycken tror jag, men sedan hade de ju många underliggande sjukdomar också.
Hur kände ni som personal när brukare gick bort?
– Alltså, det är en sorg varje gång någon går bort, det är en del av arbetet, men när något sånt här händer känns det fruktansvärt fel. Det känns inte naturligt på något vis, svarar Kindvall Wahlström.
Hade det gått att förhindra smittan?
– Vi har ju inte de möjligheter som finns på ett sjukhus, att kunna ha säkerhetszoner och såna saker. Jag tycker att vi har gjort det bästa av de förutsättningar vi har, fortsätter hon.
För Eva Kindvall Wahlström har närheten till brukarna, så som Siv Sjöberg, varit något hon saknat. "Det är ju det man tycker bäst om med jobbet", säger hon.
Det tuffaste har varit känslan av otillräcklighet - och det är alla undersköterskor som vi träffar överens om.
– Med pandemin har det varit så mycket merjobb så man inte har kunnat göra det man vill göra helst av allt. Det jag tycker bäst om med det här jobbet är att kunna vara nära, få prata och ha trevligt med brukarna. Det är främst det som har fått stå tillbaka och det har känts jobbigt då många av brukarna varit ensamma, förklarar Kindvall Wahlström.
Ser ni att något positivt kan komma ur pandemin?
– Det är väl att vi är mer förberedd om det skulle hända igen. I dag är vi lugna och trygga och vet vad som gäller. Under våren var allting så nytt, svarar Marie Samuelsson.
