"Jag är allt eller inget, så det var inte tal om någon liten dvärgschnauzer. Ska jag ha hund så ska jag ha mycket hund", skriver krönikören, som också erkänner att hennes kunskaper om hundar inte är så gedigna.
Det var en solig sommardag. Jag satt på min medelhavsblå veranda och fann ut att något saknades, något stort, gärna mörkt och lurvigt. "Vad kategorisk hon är", tänker ni nu och tror att jag suktade efter en fetaostälskande, solbränd grek. Nåväl en sån hade väl inte varit så dumt men det var inte det jag saknade då och där. Den uppenbara känslan damp ner som övermogen fallfrukt i huvudet på mig. Jag reste mig salig som en nyfrälst och ropade på ungarna, "Vi ska ha hund!!"
Jag är allt eller inget, så det var inte tal om någon liten dvärgschnauzer. Ska jag ha hund så ska jag ha mycket hund. Eftersom jag inte kan något om hundar så googlade jag "stor hund, snäll mot barn" – och där var den, en Newfoundlandshund. Jag ägnade två nätter åt att djupdyka i denna ras. På oroväckande många ställen stod det att de dreglar väldigt mycket, är envisa och att det kan vara bra att tidigt lära den kommandot "BACKA", då de är lite större än de själva är medvetna om och inte så smidiga alla gånger. De kan bära med sig hela det dukade köksbordet om det vill sig illa. "Det blir skoj", tänkte jag ivrigt.
På den tredje dagen fann jag henne på Blocket, hon såg ut som en svartvit björn. "Hon kommer skydda oss så fint och vi kommer få ett fantastiskt liv ihop", tänkte jag. Jag skrev till ägaren och erkände min okunskap, men skrev att jag älskar hundar, vilket är helt sant och att jag trodde jag var helt rätt person för denna dam, vilket jag trodde var sant, då. Nåväl, kennelägaren valde mig och jag var så lycklig.
Dagen efter sitter jag i en bil mot Mönsterås.
Något skaver. Mitt intellekt har plötsligt uppenbarat sig, det har sprungit ikapp mig och Miss impulsivitet. Det är lika obekvämt varje gång det händer och inte sällan händer det för sent.
Framme.
Jag kliver ur bilen och går med darriga ben in på kenneln som är full av "björnar".
Snart ska jag få möta henne. Lika from som en enhörning vaggar hon fram emot mig med sin stora uppenbarelse. Hon är en tonåring och har aldrig varit utanför sin kennel.
I tre dygn blev hunden kvar hos krönikören, men den kortvariga gästen bodde mest under ett skrivbord och ville inte gå ut.
Hon lägger huvudet mot golvet och liksom bugar för mig. "Nu visar hon underkastelse", förklarar kennelägaren. Jag började själv buga för att "tona in" – vilket var helt fel, visade det sig.
"Oj vad det luktar hund", tänker jag efter tio minuter i bilen hem. Det väser lite om min andning, problem ett. När vi kommer fram stöter jag på problem två, jag får inte ut damen ur bilen.
"Komsikomsi" försöker jag taffligt. Nehej. Här hade kanske en dvärgschnauzer haft sina fördelar.
Efter en timme får jag ut henne. Hon utforskar gården men blir plötsligt livrädd för ett överraskande ljud, morrar till och jag, hennes matte som ska få henne lugn, är nu själv livrädd. Ingen bra kombination alls. Jag försöker få in henne. Går inte. Där står vi två frustrerade individer som inte vill samma sak men som har en sak gemensamt, vi är båda livrädda.
Hon blev kvar i tre dygn, sedan fick hon lycklig som en lärka åka hem till sin kennel igen och jag var rätt lättad jag med.
Jag älskar hundar, det gör jag men jag nöjer mig sansat med att rasta grannens lite mindre hund, då och då.
Nu har jag bestämt mig för att 2023, när jag får nästa "infall", avvakta en vecka innan jag gör slag i saken för då kan det hända att mitt intellekt hinner in på banan i tid. Vi får hoppas det, för allas bästa. Gott nytt år!